Hihi-En av Nya Zeelands sällsyntaste fåglar.

Stitchbird eller Hihi (Notiomystis cincta) är en av de fåglar jag har varit mest involverat i att jobba med på Nya Zeeland. Hihi är en medelstor ( ca 30-40 g) skogslevande passerine. Tidigare klassificerades den tillsammans med Tui och korimako "bellbird" ingående i houngsätarfamiljen Meliphagidae. Nya genetiska studier visar dock att så inte är fallet.
Hihi klassificeras nu tillhöra sig en egen endemisk familj, Notiomystidae. Deras närmsta släktingar blir härmed också den endemiska familjen Callaeidea där kokako, saddelback och den nu utdöda huian ingår.

Precis som andra Nya Zeelänska fåglar drabbades hihi hårt av människans exploatering. Fram till 1840 var den relativt vanligt förekommande över den Nya Zeelandänska nordön men minskade snabbt i antal efter européernas kolonisering. Vid runt 1880 var den utdöd på fastlandet och sista vilda exemplaret sågs 1883 i Tararua bergskedjan norr om Wellington. En liten population överlevde på Little Barrier Island (Hauturu) i Hauraki golfen.
Introduceradet av råttor, skövling och sjukdomar anses vara de tre största orsakerna till deras utrotning.

Bevarande historien av Hihi är ganska snarlik från saddlebacken "Tieke", men slutförloppet är tyvärr inte densamma.
Tillsammans med Saddleback är de båda mycket utsatta för angrepp från råttor då de både häckar och övernattar i tät vegetation eller håligheter vilket ger råttorna tillgång att kunna jaga dem året runt.
Program med flyttningar och återintroduceringar båbörjades 1980 till 1987. Första populationen av 30 fåglar flyttades till Hen Island 1980 med ytterliggare 16 fåglar 1982 och 29 fåglar samma år till Cuvier island. Ytterliggare 27 fåglar flyttades dit följande år. Pga av relativt isolerat läge föregick det bara minimala obersvationer av populationerna. Korta besök visade relativt lyckade häckningar. Med dessa resultat banade det väg för introduceringar till kapiti island med första förflyttningen 1983 av 30 fåglar och 30 fåglar följande år 1984. Under dessa förflyttningar visade dock mer långvariga studier av populationerna på Hen och Cuvier island att individantalet drastiskt sjunkit trots lyckade häckningar. Studier påvisar att öar som Hen och Cuvier var allt för små och har bara begränsade mångfald av blommande och fruktbärande träd. Kapiti island med sin större areal blev nu första hoppet för den andra population av hihi som flyttades. Vägen har dock kantats av problem. Även här är mångfalden av frukt och nektarbärande träd begränsad. De lever dock till en viss del av små insekter.
Som om inte bara problemet är med en bristande mångfald, så är hihi längst ner på listan av dominanta fåglar. Tui, korimako - bellbird, kaka äter samma föda och är mer dominanta, våldsamma och större.
Studier visar att det är förhållande bristen på föda som leder till misslyckande häckningar. Brist på boplatser i samband brist på lämplig föda leder dålig överlevnadsgrad över vintern leder till fåglar i dålig kondition som inte häckar eller ger en avkomma som inte är överlevnadsduglig. De populationer som förflyttades till Hen, Cuvier och Mokoia island i Lake Rotorua på 80-talet anses idag vara populationer som på sikt inte kommer överleva utan mänskligt stöd och Mokoia populationen förflyttades helt 2002.

Department of Conservations Hihi Recovery Plan har det långsiktiga målet att skapa minst 5 självförsörjande hållbara populationer av hihi.
En population hålls i fångenskap med i the Pukaha Mount Bruce National Wildlife Centre för uppfödning men också där studier pågår i sjukdomar rörande hihi som Coccidiosis, en innälvsparasit och Aspergillosis, a svamp infektion som angriper lungsystemet (Höger). Det sistnämnda var tex mycket vanligt hos den populationen på Mokoia Island. Studier visar att svampsporer är flera ggr vanligare i "störda" skogsystem eller i områden i ett tidigt regenererande tillstånd av skog som Mokoia tillskilland från orörda Hauturu.
Var det detta förhållande av skövling och sjukdom som fick arten att dö ut på fastlandet under 1800 talets slut och minska på många andra håll under 1900?

Idag är Hauturu sista orörda utposten och har den starkaste populationen av hihi.

1994 förflyttades introducerades en population till Tirtiri Matangi island och 2005 återintroducerades 33 st hihi för första gången till fastlandet i Zealandia-the karori wild life sanctuary. (läs tidigare inlägg om Mainland island/fastlandsöar) där de även häckade samma år.
Totalt har över 60 fåglar återintroducerats. Flera från Tiritiri Matangi, men också från Mt Bruce och Kapiti Island.
2007 introducerades 59 fåglar från Tiritiri Matangi till Cascade Kauri Park och Ark in the park, i Waitakere kedjan utanför Auckland och i slutet av det året hade även de fått flygfärdiga kullar. Detta var andra gången Hihi återintroducerades till fastlandet. Denna population etablerade sig snabb i de höga kauriträden. Förra årets säsong ringmärktes över 200 ungar.

Hihi häckar i ihåliga träd, gärna relativt högt upp. Till skillnad från många andra hålor bör hihihålan vara uppåtriktad. De häckar i gärna i gamla pohutukawa, pukatea, rata, kamahi, eller hinau. Boet är byggt som en plattform tillverkat av kvistar, men en skålformad håla imitten av rhizomer och klädd av fjäll från trädormbunkar. Ibland invävt med mossa och dun från ex kiwi. Boet byggs gärna på äldre bon. Plattformen kan bli över 40 cm hög för ett enskilt bo.
Hihiholkar är därför relativt höga med boentre längst ner på holken och med en avdelare i mitten.
Hihi är den enda fågelart i världen som parar sig mage mot mage. Ofta bildar de par, men störrre pargrupper förekommer med en hane på flera honor eller flera honor på en hane. Häckning sker normalt mellan september till mars och 2 kullar varje säsong förekommer ofta. Honan lägger mellan 3-5 vita ägg i storlek 19mm x 15mm som ruvas upp till 15 dagar.
Båda könen hjälper till med matning av ungarna som är flygfärdiga vid 30- 35 dagar.
Högsta uppmätta livsåldern för en hihi är 7 år.



Sagan om fjärderdäkten färg kommer ifrån...
"Maui, with the help of his brothers, tamed the sun so that it would move more slowly across the sky. After he had accomplished this, Maui lay exhausted and very thirsty, so he asked the birds of the forest, one by one, if they would bring him some water. Maui was thirsty, so he called to hihi to fetch him some water. Hihi would not obey Maui, so Maui picked up hihi and threw him into the fire and hihi’s feathers were burnt. The yellow and black on the male hihi is said to remind hihi of the sun and the fire."

Hanen är mer färglad i gult, svart och vitt, mendan honan har en mer genomgående olivgrön fjäderdräkt. Hanen har en svart huva, med två vita rörliga örontofsar. Det svarta avgränsas mot kroppens övriga gråbruna med ett gult band över basen av vingarna. I honans fall är detta band vitt, något som även ses hos ungfåglar.
Lätet är ett ständigt återkommande ‘tzit’ ‘tzit’ likt en cikada och vilket det engelska namnet
sticthbird härstammar ifrån. Ett även ett mer territoriell ‘see-si-ip hörs ofta hos hanen samt flera andra ljud som inte förekommer hos honan.
Lyssna här : http://www.doc.govt.nz/conservation/native-animals/birds/land-birds/stitchbird/facts/stitchbird-hihi-sound-recording/

Idag förekommer det mellan 500 och 2000 individer av Hihi. Arten klassas som Vulnerable (D1+D2) eller sårbar på IUCNs röda lista.

Läs mer här för vad just du kan göra!
http://www.doc.govt.nz/conservation/native-animals/birds/land-birds/stitchbird/you-can-help/

Trädgårdar ur en DÅLIG bevarande synpunkt!

Senaste bloggen jag skrev om handlade om trädgårdar ur en bevarande synpunkt. NU ska jag visa ett par Nya Zeelänska exempel på trädgårdar som INTE är ur en bra bevarande synpunkt. Följande bilder har jag fotat ifrån en mäklarkatalog.
Tänkte att jag skulle kommentera varje trädgård med.

Flesta av bilderna visar ingen baksida, men oftast speglas nya zeelänska framsidorna även baksidorna.
Några slutsater ni även själva kan dra är dock människors förkärlek här till att anlägga asfalt eller betong över hela framsidan och ofta baksidan, hela vägen in till husgrunden. Kommer ihåg när vi letade hus och ett av husen hade en liten grön gräsplätt på baksidan. " Im thinking of putting concrete over the grass so I dont need to worry about taking care and cut the grass and the kids are gonna be clean all day." Något sådant sa husägaren till oss.




Här har vi två typiska exempel på "tantiga" trädgårdar. Mycket ofta är det en dålig biologisk mångfald i en sådan trädgård. Formklippta buskar och andra prydnadväxter, arter som kamelia, rhododendron, azalea,buxbom och en mängd andra prydnadsväxter. För mycket öppna ytor, välklippt gräsmatta och rena rabatter. Många gånger med en täckduk precis under ytan och täckbark på ytan. Betyg 0-10: 2


Här är det lika sterilt som ett plåster. Sämsta tänkbara trädgård. Betong utjämnat och utfyllt i alla hörn och kanter- Antagligen bland den vanligaste förekommande trädgårds stilen i lägre medelklass områden. Här kan inga arter leva utom möjligen Homo sapiens. Betyg skala 0- 10: 0 Icke Godkänt
















Vatten är ett av naturens viktigaste källor och borde finnas i varje trädgård. Ett fristående fågelbad är bättre än inget. Men var noga när man placerar ut ett fågelbad. Tänk på att alltid placera ut dem i närhet till ett buskage eller under ett träd. Även om alla fåglar gillar att bada behöver alla speciellt insektsätare dricka varje dag. En damm är dock alltid bäst och lockar till sig en mängd olika djur, även vattenlevande sådna. Betyg skala 0-10. 1 för vatten men 0 för resten av trädgården.


De fem undre trädgårdarna är ett bra exempel på förekommande människor som gillar att spela golf.
Här har vi alldeles för stora öppna ytor, som fungerar möjligen åt strutsar och emu. Inga eller få skydd i form av buskage förekommer och är inte särskilt inbjudande för tex fåglar. Detta element är aldelles för öde miljö för att kunna uppmuntra för födosökning, övernattning eller häckning. Dessutom saknas ett vattenhål för bad och dricka och livsmiljö.
Inga inhemska arter av växtlighet och tydlig brist på skydd eller gömmor för många djurarter.
Betyg skala 0-10: 0 Icke godkänt.

Trädgårdar ur en bevarande synpunkt!

Jag tänker åter igen ta upp ämnet med trädgårdar och i allmänhet ur en bevarande synpunkt.

De kanske viktigaste områden där det konstant kan arbetas med inom bevarande och en ökad biologisk mångfald i urbana miljöer är just i trädgården.
Länge har trädgårdar ignorerats som en del av bevarande av biologisk mångfald och på många plaster är det tyvärr fortfarande så. Speciellt klippträdgårdar och rasbranter har länge åsidosätts, likaså skyddade planteringar med ormbunkar och andra arter från skogens undervegetation. Trädgårdar kan ibland vara det enda skyddet och kan fungera som en surrogator där de annars i vilt tillstånd betas av, skövlas, trängs bort av ogräs, såväl som introducerade arter eller plockas bort.
Mellan väggar och betongförsedda höghus kan bebyggda områden kan mark faktiskt utgöra en betydande del för att odla och bevara. Utrymmen mellan hus kan fungera som skyddande "klippskrevor" där många växter är skyddade mot väder och vind. Tänk dig lite en betongförsedd skog. Även balkonger och takterasser fungerar utmärkt och kan lätt anpassas till växter som är mer anpassade för ett liv i tex trädkronor där de är utsatta för både väder och vind.

De mänskliga och ekonomiska resurserna som finns i städer, såväl som skydd från betande djur är många och kan dock bli räddningen för många arter. Man bör också komma ihåg att med varje växtart som fungerar som värdväxt, följer också ett antal olika arter av insekter med, tätt följt av reptiler och groddjur samt fåglar som lever av insekter, bär eller andra delar av plantan som rötter och blad. Många inhemska arter kan dessutom även ha ett "jobb" även om huvudpunkten är bevarande. Som häck, marktäckare, skugga eller i vissa fall som krukväxt på altan eller balkong.
Det rekommenderas att man har minst 3 av varje art för att säkra en fortsatt förökning. Även fler plantor om man har särskilda han och hon plantor.

Steg för steg till framgång.
För alla restorations arbeten/ bevarande projekt skall lyckas och få framgång måste ett mål sättas. På vägen dit experimenterande, övervakning och viss skötsel.
Första prioriteringen blir att ta reda på den naturliga vegetation som förekom i närområdet eller om man har tur fortfarande förekommer i området. Studera miljön och få en uppfattning om dess struktur och uppbyggnad. Hur står träden tex. Hur är deras struktur i trädkronorna. Hur ser undervegetationen ut?
Notera alla arter och skriv ner en lista ( sök hjälp om sådan finns) vilka arter är förekommande och hur de växer. Sol, skugga, blöt, torrt osv. Jämför med närliggande områden och dess arter och se vilka saknas. Kan dessa kanske vara ngt att återintroducera till trädgården?
Se till att få ett viss skydd av miljön om det krävs. Detta kan tex vara att stängsla in vissa skyddsvärda arter från tex avbetning från djur som rådjur eller hjort till gnagare eller boskap.
Ogräsrensning kan vara önskvärt så att inte ex en ovetande fastighets skötare eller trädgårdsmästare rensar bort eller sprayar bort ALLT!
Stängsla inte in allt och bara släng bort nyckeln så att säga.
Arbeta noggrant, gradvis och notera alla förändringar för att undvika oväntade händelser man inte kan göra något åt.
Arbeta som sagt gradvis och gör lite i taget. Bit inte tag i för mycket arbete på en gång. Arbeta med det som finns kvar av miljön. De utgör öar av det ursprungliga ekosystemet som kan utgöras som tex källor eller utgångslägen.


Skapa exempel en mångfaldig äng från gräsmatta genom att undvika vattna, göda eller rensa ytan och göra utrymme för vilda ängsväxter genom introducering eller hela ytor av bitar från ursprungsmarken. (fråga självklart markägare om tillstånd).
Eller som tidigare sagt en "stressad" klippträdgård med influenser av rasbranter.
Rasbranter är lättskötta och generellt lättskapade. Dessa rasbranter är dessutom perfekt odlingsubstrat för flera arter med sitt nervittrade bergsmatrial. De är dessutom habitat för reptiler och många goda rovbaggar som fungerar som effektiva insektsbekämpare.

Det ultimata målet är att återskapa hela ekosystemet. De flesta tillhörande organismer kommer hitta tillbaka själva om rätt förutsättningar finns, men vissa behöver en hjälpande hand på traven för att komma tillbaka- vilket de annars inte skulle kunna göra på en överskådlig framtid. Även här kan man förflytta delar av jordmånen och delar av lövskiktet. Det är alltid lättare att jobba med ett utsatt stycke natur tillbaka till en frisk hälsa än att faktiskt börja om på nytt.

När målet sedan är uppnått och man har fått sin naturliga trädgård med det fungerande ekosystemet tar trädgården hand om sig själv och kräver ingen skötsel.

Vad som bör tänkas på många ggr är just att även hortikultur och trädgårdsmarknader kan leda till en introducering av mer exotiska arter och hybrider vilka kan vara nära släkt med ursprungliga arterna, vilka i vissa fall rymmer eller skapar nya hybrider som vållar mer problem. Så man bör vara noga med vad man får eller köper så man inte kommer hem med felmärkta varor, vilket kan få fler negativa konsekvenser än positiva. Satsa hellre då på att ta sticklingar och frön från vilda arter i närområdet istället, sk ecosource.
I och med att dagens trädgårdar ofta krymper och att människor söker mindre träd och buskar ( är de för stora så fälls de ofta för att man vill ha mer ljus eller man tycker de är i vägen)
så är det viktigt med att bevara den naturliga mångfald som finns omkring oss.

Dessutom får man ett ökat kulturellt värde och kanske en viss känsla av vart man hör hemma. Inhemska arter har ibland förr fått ett rykte att de skulle vara mer svårodlade. Många gånger beror nog detta på att man har bara insisterat på att planterat enstaka individer och att man inte har rätt förutsättningar. Man skulle kunna jämföra att skapa en trädgård med inhemska arter som att bygga ett hus. Varje del av strukturen är viktig och har ett förhållande med andra olika strukturer och delar. Precis som att det inte går placera ut ett tak utan uppehållande väggar går det inte heller att plantera vissa arter för att det inte finns förutsättningar för att få en överlevande population.


Vissa djur måste kanske återintroduceras, men det kräver mer special kunskap och en hjälpande hand.
Holkar och boplatser är ett perfekt och lätt sätt att försöka locka till sig nya invånare och få gamla att återvända. Holkar för svalor, seglare och sparvar, men även för fladdermöss kan med lätthet byggas eller monteras på tex tegelväggen. Även holkar för bin och humlor rekommenderas eftersom många av dessa har bostadsbrist i urbana områden.

Man kan hoppas att detta förhoppningsviss leder till ett ökat intresset i närområdet och bland grannar och att det sprider sig och bildar ekologiska stigar emellan en tomt till andra tomter- detta för att också främja de växter och djur som rör sig mellan det de söker...

We are happy to advise...

that your reserve land application has been successfull and your plant allocation will be ready for you to collect from the Berhampore nursery Monday to saturday, 8am-3 pm from 6 September to 25 september.
As your allocation will bea minimum of 50 plants you will consider how you will transport bla bla bla....

Detta betyder alltså att min ansökan till Wellington City Council att om att få native träd och buskar och andra växter till mitt road reserve gick igenom. Suveränt

Iof som jag inte hade nog med träd att plantera i alla projekt jag är involverad i. Räknat ut att tillsammans med årets plantering på Matiu/Somes Island, Zealandia och mina egna två projekt så har jag lite över 4500 träd att plantera denna säsong. Tur att jag har lite volontärer jag kan lämpa över lite arbete på.

Matiu/Somes Island - En återuppvaknande ö.

Kia ora manuhiri, Ranginui, Papatuanuku. Nau mai haere mai ki Matiu/Somes. Ko takou ingoa ko Joakim. Så ska jag säga när jag hälsar besökare välkomna till mytomspunna Matiu/Somes island när jag jobbar som volontär ranger. Än så länge kan jag säga Kia ora.

När besökarna stiger iland får de passera Whare kiore- råtthuset. Det är där vi går igenom våran biosecurity. Ungefär som tullen på en flygplats. Bortsett från att vi inte har ngn tax-free. Detta för att kontrollera att inga djur eller växter förs över, som tex exotiska insekter, frön av ogräs, möss, råttor eller myror. Speciellt den 2 mm stora argentiska myran som är mycket rovgirig och äter fågelungar, ägg och ödlor levande.

Jag går igenom vad man får och inte får göra på ön, tex att rökning inte är tillåten och att man ska hålla sig på stigar samt inte störa djur och att vi är Kaitiaki- väktare över ön.

Historien om Matiu/Somes börjar för ca 800 år sedan. Självklart är ön mycket äldre än så, ca 1,5 miljon år och är toppen på ett lågt undervattensberg.För ca 800 år sedan landsteg den polynesiske upptäcksresanden Kupé på vad han döpte till Matiu medans han seglade runt Aotearoa ( Nya Zeeland) på jakt efter en jättebläckfisk (bild). Matiu var själva verket hans dotter som han också lämnade på ön medan han jagade bläckfisken. Hurvida historien berättar om han kom tillbaka för att hämta henne vet ingen. Han döpte också den lilla mindre närliggande ön Makaro efter hans andra dotter.
På den här tiden var den 25 hektar stora ön helt skogsklädd.
I 600 år var ön ockuperad av maori, dock inga fasta bosättningar. Men under krig mot andra stammar fungerade ön som ett tillhåll och fästning. Kumara odlingar på öns sydliga del och avfallshögar från hus och spis utmed öns norra del. Under denna tid höggs en stor del av öns skog ner och inga höga träd fanns kvar ner europeerna bosatte sig. Nikau palmer (Rhopalostylis sapida) fanns dock kvar fram till europeiska bosättningarna enligt beskrivningar på öns östra sluttningar. Maorierna ockuperade antagligen ön ända fram tills 1835.

År 1839 köpte den englandbaserade The New Zealand Company och företagets ägare Joseph Somes ön från de lokala maori och döpte om ön till Somes Island efter sig själv. Joseph Somes besökte dock aldrig ön han köpt. Han besökte aldrig ens Nya Zeeland.

Somes Island gjordes senare i ordning för att fungera som karantäns station för människor som kom för att immigrera till Nya Zeeland. Alla immigranter släpptes av vid öns kaj (vilket fortfarande är öns enda kaj) och i rädsla för pest, mässling och andra sjukdomar fick rökas ut i det sk rökhuset innan de senare fick röra sig fritt på ön tills de friskförklarades. I det tegelröda huset röktes de ut med svavel och arsenik. Var de inte redan dödligt sjuka så blev de antagligen under rökningsprocessen. De immigranter som faktiskt dog på ön är fortfarande begravda där. Den sista person som sattes i karantän var den kinesiske frukthandlaren Kim Lee 1903. Han misstänktes för att ha spetälska och sattes på den lilla närliggande ön Mokopuna, där han senare dog i den grotta han bodde i. Han dog dock inte av det, utan svalt ihjäl tre månader senare.

Under första och andra världskriget användes ön som fångläger för krigsfångar. Under andra världskriget byggdes dessutom fyra stycken tunga anti aircraft artilleri kanoner i rädsla för att bli invaderade. Dessa kom dock aldrig till användning.
1968 blev ön återigen en karantäns station för boskap och andra exotiska boskap. Flertalet byggnader från krigstiden rivdes och en karantäns station byggdes. Ön höll som mest upp till 3000 djur som betade av den vegetation som fanns kvar. Ön fungerande som karantän fram till 1995 och därför är flertalet byggnader kvar.

Från 1980 talet började Lower Hutt delen av Forest & Bird återintroducera och aktivt plantera inhemska buskar och träd. Detta var början på ett nytt uppvaknande. Ett aktivt pestprogram startades med mening att utrota de introducerade rovdjur som råttor och mink, men också kaniner som frodades. Det tog 4 år att åter bli en pestfri ö.

1995 tog Department of Conservation över ön från the Ministry of Agriculture and Fisheries och under festligheter och 157 år senare fick ön återigen sitt ursprungliga namn tillbaka och tillagt till nuvarande Matiu/Somes Island.
Av det återkommande djurlivet återintroducerades först Jätteweta från Mana Island tillsammans med den annars vanligt förekommande trädweta för att skapa en stabil population, men också som föda åt de tuatara som 2 år senare skulle återintroduceras.
55 st Brothers Island tuatara släpptes ut 1998. Av dessa var 35 st juvenila kläckta i tuatara kläckeriet på Victoria university och 20 vuxna djur från North Brother Island. I år hittades den första självkläckta ungen på ön. Även om Tuataran liknar ödlor är de bara avlägset släkt. Tuataran tillhör en annars utdöd grupp av reptiler, Sphenodontia som tidigare hade en världsbredd utbredning. Tuataran är den enda överlevande av denna annars så mångfaldiga grupp. De kan antagligen bli långt över 100 år gamla och först efter 15 år blir de könsmogna. Sista vilda tuataran på Matiu/Somes sågs till ca 1870.

2003 återintroducerades Rödkronad kakariki till Matiu/Somes från Kapiti Island, med en andra återintroducering följande år.
2006 återintroducerades North Island Robin. Av de 21 st individer och trots häckande par finns nu bara 14 individer kvar. Antagligen är öns ekosystem eller skog inte fullt moget ännu för en större population. Bristen på vattendrag under ev torrperioder kan kanske vara en bidragande faktor kanske? Samma år återintroducerades även common tree gecko och Ornate skinks. Tillsammans med 3 andra skinkarter och 3 andra geckoarter är reptilerna öns vanligaste invånare. Upp till 200 000 individer. 2007 och i år 2010 återintroducerades även the Wellington green gecko för att skapa en stabil skyddad population på ön. En art som annars är mycket hotad pga av katter och försvinnande habitat.


2007 och med en andra introducering i år återintroducerades för första gången jätteweta från Matiu/Somes till Zealandia- the karori wildlife sanctuary. Det var första gången på över 100 år som en jätteweta åter satte sin fot på fastlandet efter att ha varit utdöd i över ett sekel.

Sedan 1980 och nu 30 år senare har över 100 000 träd och buskar återintroducerats och återplanteringar pågår än idag.
Det är det jag sysslar med.
I år kommer över 3000 växter planteras. För några av dessa blir det en återintroducering efter att ha varit lokalt frånvarande i över 150 år. Över 30 lokaler både primära och sekundära kommer förberedas och planteras, några av dessa är lätt åtkomliga och nära stigarna och det är där de flesta av de åldriga volontärerna kommer in. Andra är svåråtkomliga som branter och klippor. Där tar jag själv över.
Varje lokal kommer att övervakas för vidare plantering följande år och skötsel.
Varje lokal planteras så att det finns minst 3 av varje art och gärna fler. Av de arter med skilda han och honplantor är antalet minst 10 individer. Varje grupp växter anpassas för olika lokaler och tanken är att kunna skapa biologiska mångfalds bomber, dvs att få en så artrik lokal som möjligt som sen kommer få en så maximal spridning som möjligt
Att återskapa en skog på en gång är inte möjligt. Planteranden måste göras i omgångar under flera år. Det är här primära och sekundära planteringar kommer in. Primära innebär att man planterar tåliga "koloniserings" träd och buskar. Fastväxande med stora blad är att föredra. Arter som Wineberry, karamu, kohuhu och tarata förslagsvis kommer snart skugga marken, skapa skydd och undertrycka ogräs.
Den sekundära planteringen sker först när de primära trädens grenar börjar snudda vid varann. Detta sker först efter ca 5 år. Då kan arter som titoki, totara, kahikatea och rimu planteras mellan de primära träden, förutsatt att de rör sig i en rak stam uppåt, och att deras toppar är exponerande av sol. Efter detta kan man fortsätta i flera stadier med plantering av mellanliggande skikt av skogens nivåer och planterande träd kommer själva bära frukt och föröka sig. Även fåglar kommer sprida en hel del frön och frukt.
Vissa delar av ön har redan sedan år tillbaka skyddande tak av grönska så där kan vi nu börja med våran sekundära plantering. ( Den är nästan roligast, då det är flest intressanta arter).
Skulle faktiskt ha varit där idag och övernattat, men pga av dåligt väder blir det nog bara en dagstur imorgon istället.

Fick en hel del utplanterat på våran hyresvärds land istället...